Jag är med i en grupp på fb för oss fibromyalgister. 

Där är det i regel samma inlägg som görs. Ibland possessiva ibland negativa... 

Men det finns en röd tråd i alla. 

Många, många är helt ensamma. Dom har ingen att dela livet med,bara  för att respektiven inte orkar leva med ngn som lider av FMS. Jag läser inlägg varje dag om ngn som blivit av med sin man/sambo/livskamrat, bara för att hon har FMS. 

"Jag har varit gift i 10 år, imorses hittade jag en lapp på köksbordet, han har lämnat mej.. Han orkade inte se mej ha ont längre..." 

Jag gråter varje gång jag läser detta.. Jag känner hennes smärta och kan inte tänka mej hur jag skulle reagerat om jag kom i samma situation.  

FMS medför inte bara det fysiska, även det psykiska. Men så mycket mycket mer... 

Men det är nästan ingen som förstår. 

Och det är då man förlorar dom. 

Vänner,familj,arbetskollegor eller livskamrat..

Ska vännen orka med att man avbokar fikan 10 minuter innan hela tiden för att man inte tar sej ngnstans av smärta.. Att man är sur och tvär för att man inte sovit på fem nätter pga kramper..?

Ska chefen ta att man har skov i tre mån och inte kan jobba?

Ska sambon orka med allt vad det innebär med smärta,depression,minnesförluster, kramper, humörsvängningar.. Mm.? 

Nej, men det ger inte dom rätten att vara arroganta och otrevliga, och ifrågasätta sjukdomen. Men det görs alldeles för ofta..  

Och detta för att alla vet för lite. 

Jag förstår alla.. Jag gör verkligen det. 

Det behövs mer undervisning!! 

Jag har undervisat Janina. Jag vill att hon ska förstå.. Hon ska veta allt, så att inget kommer som en chock. 

Detta inlägget såg jag häromdagen och jag blev så berörd att jag bröt ihop. 

Jag är så lyckligt lottad att jag har Janina, som förstår, som alltid finns där.. Som aldrig begär ngt av mej.. Jag behöver inte säga något, hon ser på mej hur jag mår. 

Hon uppmuntrar mej till att försöka leva, inte deppa ihop under mina skov. 

Utan henne hade jag aldrig klarat detta! 

Alldeles för många lider ensamma..