Sitter i lugnet på balkongen och funderar över ganska mycket... 

Funderar över hur det kan bli så.... Fel!?

Funderar över om folk ens har någon skam i kroppen!? Något samvete över huvudtaget? Några som helst medmänskliga känslor...

Jag har kommit så långt att jag inte tänker på det lika ofta...

Jag försöker att inte älta.. Försöker att se sanningen i det hela, att det faktiskt har varit såhär i hela mitt liv.. Att jag borde blivit van vid detta laget.. 

Att det faktiskt inte bara är en som behandlat/behandlar mej illa, utan att ni faktiskt är flera.. Att ni går ihop i någon slags pakt, och hittar på osanningar för att ni behöver lite action i era liv... Att jag är och alltid kommer att vara eran slagpåse..

Det är svårt att inte tänka på det när man träffar folk som påminner en om hur fruktansvärt illa man har blivit behandlad, det är svårt att se bort kan jag lova.. 

Då kommer det som en flod över hela mej.. 

När jag frågar en annan människa om jag är död för denne, och svaret jag får rätt i ansiktet  är "jag vet inte"... 

Då vill man bara sjunka genom jorden! Försvinna och aldrig komma tillbaka! 

Hur kan man ens säga så? 

Hur, varför, vart blev det fel? 

Är dennes sanning, som igentligen är osann,och förvirring så stark att den faktiskt kan önska att en annan människa inte fanns? 

Att låtsas att den är död, utan att känna ens en gnutta samvetskval? 

En vuxen människa, som jag sett upp till i hela mitt liv, älskat villkorslöst och kunnat gå över eld för.. Min förebild, hon som har en av dom största platserna i mitt hjärta...

Jag är nu död för dej... Jag finns inte.. Borta.. 

Mina känslor finns inte... Jag är ingen för dej. 

Känslan som fyller mitt bröst gör att det känns som att jag ska spricka...

Gå i en miljon små små bitar, och kanske aldrig kommer att komma samman igen.