Vissa saker är jobbigare än andra...
Ibland sker helt skumma saker, helt utan egentlig anledning. Varför?
Jag tror på ödet.

Jag tror ibland att jag är gjord av stål. Ingenting kommer in i mej. Jag är som ett armeringsjärn, kompakt & stenhård.
Ryggsäcken är lixom redan full, det får inte plats mer.. Men i samma sekund så kommer jag på, att ryggsäcken har ju inte en bestämd volym. Den kan växa och bli hur jävla stor som helst.

Jag är som en tennisboll. Och tennisracket är bekymmer/lycka. Spelarna är ödet.
Spelarna tar i av sin fulla kraft(och stönar fult) och jävlar vad bekymren är hårda, men lyckan lika hård?
Jag bara flyger fram och tillbaka mellan olika öden och bekymmer/lycka.
Som en gul liten sliten boll med snirkliga ränder i. Jag har säkert spelarnas svett på mej oxå...
Den spelaren som förlorar dagens match blir förbannad och slänger bollen i marken. Hårt som fan! Pang bara! Ajj!

Men jag måste säga att det är skönt att vara som en tennisboll imellanåt. Man lixom bara hänger med.
Flyger fram & tillbaka, fram & tillbaka.
Wii,hoo,wiii,hoo!

Efter matchen ligger lilla tennisbollen på marken i regnet och undrar, vad händer nu? Vem vann?
Det spelar egentligen ingen roll, för har man inte varit på botten så vet man inte hur det är att komma till toppen, på riktigt.

När jag var liten så sa alltid min pappa till mej; " Det spelar ingen roll om vi har alla pengar i världen, för vi är rika på kärlek. Kärlek till varandra, kärlek till livet. När du blir stor min lilla ängel, så kommer du att vara rikast i världen - rik på kärlek till allt!"
Han var en gång en vis man, min far.