Ja, nu är det nära!
Nästa måndag ska jag på första mötet,gruppmöte. Och måndagen efter det är det inskrivning.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Men jag är heller inte helt hysteriskt nervös.

Jag försöker att sätta mej ner mellan varven och tänka på vad det är som kommer att hända nu, och varför jag gör detta! -viktikgt-

Det gick ganska fort nu när jag fick sänkt mitt BMI :
Jag fick remiss för en GBP(Gatsric bypass) i Januari. Sedan var det papper som skickades hit och dit pga min tidigare sjukdom.
Bara ETT papper tog ca 5 månader att få fram.
Men så for det var skickat så va allt i rullning igen. (dock gick det inte så fort!)

På grund av att jag hade så högt BMI(över 50)så fick jag inte göra operationen på ngt "litet" sjukhus. Så det fanns bara två alternativ (Sahlgrenska och Skövde).
Jag var helt inriktad på att opereras på NÄL, så då var det ju bara att försöka sänka mitt BMI.

Mitt BMI vid remissansökan var på 58.5(=167kg)
Och nu är det på 47.6(=136kg)
Och ja, ni kan vell räkna själva ;) ?

Så nu är det klart, dock så blev det inte NÄL utan det blev Östra i Gbg. Men de känns bra det med! Jag är redo!! ;)

Jag vet varför jag blev så stor, och jag kan inte skylla det på någon annan. Det var jag som valde att äta, det var jag som valde att frossa i godis och fet mat. Ingen annan!!
Men jag vet oxå hur man kan ta sej ur det!
Och det gör ont att se folk i sin omgivning begå samma misstag som jag gjort!
Jag tycker inte att man ska lägga sej på operationsbordet det första man gör. Jag tycker att man ska kämpa på egen hand först!
Att "jojjo-banta" är inte nyttigt för varken kropp eller själ. Men man måste försöka!
Mina försök har vart ganska misslyckade, därav valet att operera mej.

Mitt mål med detta är att inte dö i förtid pga fetma!
Att kunna leva som en normal människa!
För det är verkligen inte roligt... Vem
I hela världen skulle tycka att det är kul att inte klara av dom mest vardagliga sakerna? Bara för att man åt det där godiset eller frossade i middagsmat? Är det värt det? NEJ!!
Ingenting är värt mer än sitt egna liv, och att sakta men säkert äta ihjäl sej låter inte så där jätte attraktivt tycker jag!

Så, jag gör detta för min skull, och ingen annans. Och det känns rätt!
(men nervöst! ;) )

Puss & kärlek