Du sa alltid att jag var din ängel, din lilla ängel med osynliga vingar.
Jag saknar dej, dej och din trygga famn. Att få en sån där stor och varm kram, och känna mej hemma..trygg.. säker... Bara såna kramar jag kan få av dej.. Jag saknar det...!
Jag saknar att berätta saker för dej, om mej och mitt liv. Om vad som händer runt omkring. Att kunna berätta vad man har gjort det senaste.
Jag saknar att kunna bjuda hem dej på middag, att sitta och äta och skratta. Ingen annan kan få mej att skratta som du.. Ingen!
Jag saknar att kunna gråta i din famn, att bara få gråta utan att känna sej "dum".
Jag saknar allt som vi har gjort i hop, men framförallt saknar jag din kärlek! Din varma genuina kärlek.
Jag är av ditt kött och blod, det är meningen att du ska älska mej!! Men det gör du inte... eller så gör du det utan att visa det.
Jag vill kunna ringa dej och höra din röst, men det kan jag inte... Det känns som att du är borta, och aldrig mer kommer tillbaka... Men du är inte borta. Du är 500meter ifrån mej, jusst i detta nuet. Men du vill inte..
Du vill sitta själv i din lägenhet, med din "trygghet". Det hade vart en annan sak om din "trygghet" var en människa, men den är flytande. Jag är mindre värd för dej än 9,90:- på systemet.
Jag är inte ens värd en tia i dina ögon...
Jag känner bara förtvivlan, och saknad... Om du någongång skulle komma till instinkt med vad det är du gör mot mej och alla i din omgivning, så vet jag inte om jag kan förlåta fler ggr.
Jag vet inte om jag skulle klara av det...
Men idag kände jag att jag skulle klara av det. Jag knackade på din dörr, det var upplåst. Jag hörda att du stod innanför o kollade i tittögat. Men du öppnade inte. Du vill inte veta av mej...
Snälla Pappa, varför gör du så här?!




Om detta hade varit för ett år sedan så hade jag legat i fosterställning nu, och skakat av ångest. Jag hade vart totalt nerbryten. Helt förstörd. Sannorlikheten att jag sedan hade vart tvungen och läggas in är väldigt stor.
Men så är det inte längre. Detta gör jätte ont i mitt hjärta, men vad ska jag göra åt saken? Jag kan inte förändra en annan människas beteende. Det är bara att se det som så att detta är hans val, han väljer detta framför mej. Sin dotter. Det låter inte kul, men det är sanningen. Han vet att jag älskar han, han är ju min pappa. Jag har accepterat hans livsstil innan, men jag klarar inte det längre. Han beter sej otrevligt och vissa stunder blir jag rädd för honom, och det är inte rätt!
Jag gråter jusst nu, men det går snart över. Jag har en väldigt klok människa i mitt liv, som har lärt mej "att man ska borsta av sej"  och det är vad jag gör. Jag borstar av mej.
Jag har ett liv att leva, så jag har inte tid att vara ledsen hur länge som helst över detta.
Det får vara bra nu! Nu säger jag stopp!!!