Tänk att det kan vara så komplicerat att ha en relation till dom man älskar så innerligt!
Att ingen lyssnar! Det känns iblans som min röst är som ett eko i rymden.... Väldigt frustrerande...
Men jag antar att jag gör detta för att lära.. Men man saknar ju samtidigt, hade jag sagt ngt annat så hade jag ljugit.
Familjen är alltid familj.... Men jag har fått lära mej att ingen är perfekt, och inte heller jag! Alla gör vi fel, men man måste oxå lära sej.
Ibland känns de tomt... Någon som man vart en beskyddare för hela livet.. Älskat och försökt lära.. Bara borta!
Hmm.. ja, det är mkt som snurrar i huvudet när det gäller detta! Men jag önskar innerligt att jag inte gör detta förgäves, att det faktiskt visar sej att det har blivit en lärdom av det hela!


Älskade lilla vän, jag finns här, ett stenkast bort och väntar på dej med öppna armar! Jag vill bara höra att du är redo att lyssna och lära. Jag är redo! Jag är här... Jag finns....