Sitter då vaken och klockan är bara åtta. Skulle detta vara för ett år sedan så skulle jag precis lägga mej för att sova bort en hel dag. För att jag hade suttit uppe en hel natt. Ingen ro i kroppen.
Men nu är det inte så längre. Jag kan sova på nätterna, och framför allt jag kan somna. Det är det som har varit det största problemet. Att inte kunna somna. Att ligga i sängen o vrida sej en hel natt pga all ångest. Med myrkryp,svättningar,hjärtklappning mm. Allt detta finns inte längre i min värld!
Jag har inte haft en ångest attack på flera månader. Jag har inte haft ens lite ångest på ca tre månader. Att leva ett liv utan ångest är det underbaraste som finns.

I ett sjuktillstånd kan man göra mkt som man aldrig kunde tro att man skulle kunna göra. Men det är så att sammvetet och empatin för andra människor finns inte. Man är så fullproppad i medeciner som är till för att göra så att man "inte känner", så då gör man inte det. Det är meningen att det är ångesten man inte ska känna, men jag kände inget. Inte ens kärlek.
Det känns fel att skylla allt på medeciner,sjukvård och uppväxt. Men problemet är att det är så, att det faktiskt var det som var problemet.
Min uppväxt gjorde att jag mådde dåligt, Psykvårde gav mej medeciner som gjorde att jag inte kände och att jag blev en annan människa.
Det tog lång tid innan jag fattade att jag inte kunde leva så. Men när jag väl förstod så slutade jag med alla medeciner och tog tag i mitt liv.
Då kanske folk undrar vad det är jag har tagit tag i, för jag har ju inget jobb mm.
Nej det har inte, men jag får inte jobba. Det är många faktorer som spelar in.

Jag gick till läkaren för ett tag sen och förklarade att jag hade slutat med alla medeciner. Hon blev så klart inte så glad, för jag hade fått order om att jag inte fick röra i mina medeciner själv. På grund av att jag var så självdestruktiv så var jag tvungen att ligga inne på avdelning för att ändra i medeciner. Men de visste jag att jag inte ville, aldrig mer psyk!
Hon frågade i alla fall hur jag hade gjort för att sluta och vad mina tankar kring detta var. Jag förklarade att jag inte kunde leva ett sådat liv. Det funkar inte att gå rut som en zombie. Jag kommer inte ihåg någonting som hände förra året. Jag vet inget, det är hemskt kan jag lova. Jag vet bara att jag flyttade. Nått mer vet jag inte.. vart firade jag jul? vart firade vi min födelsedag?vem var o hälsade på mej på näl? Ingenting finns i minnet!
Jag tror inte att folk förstår hur hemst det är!
När jag hade förklarat allt för läkaren så sa jag att jag ville börja plugga igen, kanske jobba lite oxå. Hon skrattade till o frågade om jag verkligen trodde på det själv. Vaddå?! Jag åt ju inga medeciner nu, så nu kunde jag ju få tillbaka mitt liv, eller?
Så var inte fallet, jag får inte jobba eller plugga förens min sjukskrivning går ut. Och då måste jag först och främst arbetsträna.
För att jag inte ska bli sjuk igen så måste jag ta det lugnt och försikigt. Så även om jag vill, så får jag inte.
Sen e det ju så att jag gick upp 60 kilo med alla medeciner, så mina knän och fötter har tagit mycket stryk. Står jag i en timma så kan jag knappt röra mej för att det gör så ont. Men de kommer ju oxå bli bättre efter oprationen sen.

Så allt i mitt liv har blivit bättre, och mkt där till kommer att bli bra. Jag har bytt ut mitt tablett beroende till att vara beroende av kärlek.
Jag ger lite extra kärlek till mina vänner och min familj. Det känns som om att jag har missat det en lång tid, så jag tänker ge massa kärlek till alla livet ut!
Kärleken är ju endå det viktigaste i livet!!
Kärleken är livet!!



Nu har jag tjatat färdigt, så nu ska jag återgå till min kopp med kaffe och nyhetsmorgon.

Massa kärlek och styrka!! <3



Älska varandra lite extra i dag!