Iförrgår kollade jag ju som sagt på en film. Filmen om Cornelis...
Då Cornelis är en av mina allra största idoler, så är det klart att jag älskade filmen. Jag är uppväxt med Cornelis ur högtalarna. En av dom första låtarna jag lärde mej på gitarr var "balladen om fredrik Åkare och Cecilia Lind". Han har alltid funnits med mej om man säger så.
Det värsta med att se på denna filmen var nog att pappa fanns i mina tankar hela tiden.
Så som han har berättat för mej att han har sagt och gjort, vad han har vart med om. Allt i hela hans liv. Han är en kopia av Cornelis.. Jag började ju fundra på om allt pappa sagt till mej bara är båg, att han inte alls har vart med om vissa saker, utan tar Cornelis historia.
Jag vet inte, det får vara som det är. När han har berättat detta så har han inte vart nykter. Jag låter honom leva i sin bubbla. Det är hans liv..
Men åter till filmen... Jag bara ÄLSKAR att se hur en musiker gör när dom skriver sin musik, alla gör vi olika. Nu kanske det inte är en bra idé att supa ner sej med tabletter som Cornelis gör, men som sagt så har alla sina sätt.
En tanske som slog mej är, är alla riktigt bra musiker deprimerade? En bra fråga.. Men det är vell så, den bästa musiken skrivs ur sorg (?)

Ja, i alla fall så kan jag säga att filmen är riktigt bra! Så nu tycker jag att ALLA ska skaffa den och titta på den ikväll!

 

 

Han är en legend! Ingen skriver så djup och vacker musik som honom. Hans musik kommer att leva vidare i oändlighet!!!