Man kan förlora någon på många sätt...
Men fan för att förlora sitt eget barn genom döden.. Har suttit o tittat på "RIP vidios" på YT. Jag tror inte att folk fattar hur många ungdommar det är som tar sitt liv...
När man e i tonnåren så vet ma inte vad man har att vänta sej, man tror att allt kommer att vara så skit som det är jusst då. Men det e ju så att livet går vidare vad ma än har vart med om. Man behöver inte göra slut på det hela genom döden... Men man förstår inte det..
jag var såå nära att försvinna.. Jag var nära på att lämna alla mina älskade! Bara för att jag ttyckte att livet var skit..
Jag tog massa tabletter,jag ågrade mej o förökte spy upp alla men jag fick inte upp allt..
Min syster hittade mej i min säng,krampandes o medvetslös.. med massa ljus tända i rummet, med en speciell låt spelander på repeat på stereon..
Hade hon hittat mej tio minuter senare så hade jag vart borta.. Hade dom inte kommit hem jusst då så hade jag inte stått här i dag...
Jag täker mkt på den dagen..
Dagen då jag ville lämna allt,slippa lidandet... Men jag är mkt glad över att jag inte lyckades! Jag vill ju liksom leva, men jag täkte inte klart då...
Jag skrev massa brev..mamma har kvar dom.. Jag var beredd på att dö...jag var redo..
När jag vaknade upp dagen efter så var jag arg, jag var förbannad för att jag inte hade lyckats.. Jag var arg på Thilda för att hon hittade mej.. Men i dag är jag glad!
Jag älskar min familj, och vill inte förlora dom.. Jag vill inte heller att dom ska förlora mej!

Jag vill be om ursäkt till alla som var med om detta... Till min underbara syster som hittade mej.. Till min mamma som fick sitta i koridoren på sjukhuset o inte veta om jag skulle överleva... Till J som jag sårade så.. till alla!!